Tillbakablick: Fem legender som lämnade oss under 2019

Under det gångna året gick flera stora idrottsprofiler ut tiden. Idag minns vi tillbaka på fem enastående karriärer och livsöden. 

Niki Lauda (Motorsport, Formel 1)

Inom motorsporten finns ett antal olika discipliner i allt från rally ute i skogen till racing på diverse banor, att exempelvis vinna rally-VM är en stor bedrift men de flesta är överens om att Formel 1 är det största mästerskapet. Det är där de riktiga legenderna håller till. VM-serien hade sin premiär redan 1950 och genom åren har ett flertal riktiga publikfavoriter lyckats slå publiken med häpnad. Nika Lauda är utan tvekan en av de främsta.

Österrikaren visade tidigt sin talang bakom ratten och avancerade därför upp till Formel 1 strax efter att han fyllt tjugo år men på den tiden (tidigt 70-talet) såg saker och ting annorlunda. Lauda fick köpa sig in i ett stall som inte riktigt kunde konkurrera med de etablerade och det riktiga genombrottet fick därför vänta till 1974 då han flyttade till Ferrari. Väl på plats hos den italienska jätten skulle han få chansen att visa sin klass, redan året efter vann han mästerskapet och två år senare stod han återigen på toppen. Det som gjorde titeln speciell var att han inledde säsongen med en svår krasch som kunde kostat honom livet men bara två månader senare stod han åter på startlinjen. Det visade vilken kämpe Niki var.

Karriären rullade vidare till 1979 då han valde att tacka för sig men ett par år senare lockade McLaren med en guldkantat kontrakt som fick Lauda tillbaka på banan och två år senare tog han sin tredje VM-titel, endast en halv poäng före Alain Prost. 1985 var det dags att lägga ifrån sig hjälmen för gott men han fortsatte att vara nära sporten under resten av sitt liv, bland annat som styrelsemedlem för Mercedes F1-stall och han har även varit verksam inom Ferrari. Niki Lauda avled efter en tids sjukdom den 20:e maj 2019, 70 år gammal.

Lennart Johansson (Fotboll)

Det finns ett antal svenska fotbollsspelare som lyckats sätta Sverige på kartan. Under 50-talet flyttade en hel rad spelare ner till Italien som föll totalt för lirarna från norr, några år senare charmade Ralf Edström publiken i Nederländerna och under tidigt 90-tal kallades Anders Limpar för ”super-swede” av Arsenals supportrar. Sedan dess har spelare som Fredrik Ljungberg, Henrik Larsson och inte minst Zlatan Ibrahimovic tagit för sig ordentligt ute på den stora scenen men frågan är om svensk fotbolls främsta ändå inte är en person som sällan setts ute på planen.

Lennart Johansson hade visserligen vissa ambitioner som spelare men insåg tidigt att han kunde göra större nytta på andra sätt, efter att ha inlett sin karriär som ledare inom AIK bandy flyttade han vidare till klubbens fotbollsektion och det var där allt tog fart på allvar. Under många år var han synonym med klubben i hans hjärta, han var bland annat ordförande mellan 1967-80 men sedan väntade större uppgifter. Fem år senare blev Johansson utsedd till ny ordförande i svenska fotbollsförbundet och ytterligare fem år senare valdes han som ny president för UEFA, den högsta styrelsen inom europeisk fotboll.

Under de kommande åren skulle han bland annat ha stor del i att Champions League grundades och tog form till den stora turnering den är än idag. Stockholmaren gjorde även stor nytta utanför Europas gränser och ställde därför upp i valet till ny FIFA-president 1998 men där avgjordes röstningen under borden och segern gick istället till Sepp Blatter som senare blev svenskens rival samtidigt som Johansson blev Schweizarens största fiende.

Lennart fortsatte att vara president i UEFA fram till 2007 då han förlorade mot den tidigare storspelaren Michel Platini, en av Blatters närmsta män. I och med nederlaget tackade Johansson för sig men han fortsatte att ha ett stort inflytande in i det sista och många såg honom som en av de främsta ledarna inom den moderna fotbollen. Man skulle kunna likna honom vid Bamse – stor och stark men samtidigt snäll och hederlig. Lennart Johansson somnade in den 4:e juni 2019, 89 år gammal.

Ted Lindsay (Hockey)

Nuförtiden är hockey en sport där en lyckad karriär kan generera många miljoner och uppmärksamhet över hela världen. Så såg det inte riktigt ut när Ted Lindsay var aktiv, då handlade allt om att kämpa ute på isen och framgångarna räknades i titlar och inte antalet följare på sina sociala medier. Trots det är Lindsay än idag ansedd som en av tidernas största stjärnor och främsta spelare genom tiderna.

Kanadensaren briljerade som junior på hemmaplan men under sina senare tonår väcktes uppmärksamheten på annat håll och 1944 skrev Detroit Red Wings kontrakt med den lovande forwarden. Det skulle dem inte ångra. Redan under sin första säsong i NHL visade Lindsay att han hade det som krävdes för att stanna i ligan och under de kommande vintrarna skulle forwarden få en allt större roll, både i laget och i NHL. Det definitiva genombrottet kom under säsongen 47/48 då han vann skytteligan och tog plats i All-Star Team. Ett par år senare vann han både poäng- och skytteligan men kronan på verket blev segern i Stanley cup där han stod för åtta poäng under slutspelet.

Nu var Lindsay en av ligans mest fruktade spelare, dels för sin förmåga att göra mål och poäng, men även för sitt tuffa (ibland fula) spel som gjorde honom till en viktig del i det Detroit som hade flera framgångsrika år framför sig. Med ”terrible Ted” blev det ytterligare tre Stanley Cup-segrar och mellan 1952-56 var kanadensaren lagkapten. 1957 flytttade han vidare till Chicago där tre säsonger spenderades innan karriären såg ut att vara över men fyra år senare gjorde han överraskande en bejublad comeback i Detroit och visade att han fortfarande kunde göra mål och bråka med motståndarna – vilket 207 utvisningsminuter tydligt visade.

Bland meriterna finns, förutom fyra Stanley Cups, seger i både skytte- och poängligan men den kanske största meriten är att han sedan 2010 har ett eget pris, Ted Lindsay Award, utnämnt efter sig som går till ligans främste spelare under grundserien. Mycket större än så kan det knappast bli. Ted Lindsay somnade in den 4:e mars 2019, 93 år gammal.

Gordon Banks (Fotboll)

Fotboll är världens största sport och enligt många grundades den i England, något som gör att deras legender lite extra mytomspunna. Genom åren har ett flertal riktigt duktiga målvakter fostrats i landet och ser man i ur historiskt synvinkel är Gordon Banks utan tvekan en av de främsta. Faktum är att han var så nära odödlig man kan komma.

Trots en enastående karriär såg det ut som att Banks inte skulle syssla med fotboll, tanken var att han skulle jobba i gruvorna kring hemstaden Sheffield men några fina insatser i tonåren gav honom en plats som lärlig hos ett lokalt lag och efter sin värnplikt fick han ett permanent kontrakt. Några år senare värvades målvakten till Leicester City och där skulle karriären ta fart på allvar, mellan 1959-67 var han en av lagets viktigaste spelare och även om titlarna inte direkt kom på rad så väckte Banks fina spel uppmärksamhet vilket bland annat resulterade i landslagsdebuten 1963.

Tre år senare kom karriärens höjdpunkt, den här gången var det Englands tur att stå värd för VM och förväntningarna var enorma. Turneringen inleddes dock relativt tungt med ett oavgjort resultat mot Uruguay men sedan blev det segrar mot både Mexiko och Frankrike som ledde laget till kvartsfinal mot Argentina. Väl där stod Banks för en fin insats och en hållen nolla som hjälpte de brittiska lejonen till semifinal och även där hade han stod del i att det blev seger med 2-1 mot Portugal där det krävdes en straff av storstjärnan Eusébio för att överlista målvakten.

Finalen mot Västtyskland blev en av VM:s mest dramatiska genom tiderna där England såg ut att ha guldet i sin hand men i sista minuten kvitterade tyskarna genom Wolfgang Weber. Förlängning fick därför avgöra drabbningen och där klev Geoff Hurst fram med två mål (han hade tidigare under matchen gjort ett) som säkrade guldet för England och det ses än idag som landets största bedrift på fotbollsplanen. Det var även en framgång som man till stor del kan tacka Gordon Banks för, målvakten stod för flera storstilade insatser och var vid tidpunkten ansedd som en av världens bästa mellan stolparna.

Efter VM-guldet stod han för något som än idag kallas för ”århundradets räddning” mot Brasilien i VM-70 och det blev även Banks sista stora mästerskap, två år senare blev han blind på ena ögat i samband med en bilolycka och karriären var därför såg därför ut att vara över. Trots det gjorde han överraskande comeback i USA 1977 där han blev utsedd till ligans mest värdefulla spelare och är det något som sammanfattar Banks karriär så är det att han har varit värdefull för sina lag, oavsett om det gäller klubb- eller landslag. Gordon Banks avled den 12:e februari 2019, 81 år gammal.

Halvard Hanevold (Skidskytte)

Tänk skidskytte och Norge så tänker de flesta Ole-Einar Björndalen eller Johannes Thingnes Bö men rent historiskt finns det en annan som förtjänar minst lika mycket uppmärksamhet. Halvard Hanevold var utan tvekan en av de största, både i vårt grannland och internationellt.

Skidskytte är en gammal och anrik sport men den tog fart på allvar först under 90-talet och det var till stor del tack vare de norska idrottarna som börjat satsa extra i och med att Lillehammer skulle stå som värd för OS 1994. Två år tidigare gjorde Hanevold debut i världscupen och även om han inte gjorde succé under de olympiska spelet så blev det början på något stort. Säsongen 97/98 tog han sin första individuella seger i världscupen och några veckor senare gjorde han stor succé på OS i Nagano med silver i stafetten och guld i distansloppet.

Fyra år senare blev det på nytt OS-guld, den här gången i stafett, och året efter (2003) lämnade han VM med både silver och guld i bagaget. Under de kommande åren fortsatte medaljerna att komma i en strid ström samtidigt som han samlade ihop en rad segrar i världscupen, där stod han högst på pallen vid totalt nio tillfällen. Karriären rundades av på bästa vis med ett nytt guld, hans tredje totalt, under OS i Vancouver 2010 som blev hans femte olympiska spel och avskedsföreställning. Då kunde norrmannen blicka tillbaka på en lång och framgångsrik karriär med totalt femton medaljer från OS och VM. Halvard Hanevold avled den 3:e september 2019, endast 49 år gammal.

Imorgon ska vi göra en ordentlig tillbakablick och minnas några av de största idrottsögonblicken under 2010-talet.